Jak har hasss, brurshan
För ca 20-25 år sedan fick jag beskedet att jag hade en halvsyster. Finsk sjuksköterska på KI.
Pappa hade spridit turkiskheten här och där. Han sa " det kan komma flera".. LOL.
Hade höga förväntningar på att träffa en syster. Halv eller hel - spelar boll. En syster!
Jag ville att hon skulle känna sig hemma, engagerade mig, köpte finska pinnar och hällde vodka i en dunk. Bara för henne. Pluggade lite finska genom att kolla på Mumintrollet så jag kunde förstå vad hon skulle snacka om.
Hon kom, hon sa päivä, hon gick. Antiklimax så in i helvete.
Det satte sina spår kan jag säga. Jag blev känslokall, visade mig aldrig svag, gav aldrig efter och började tycka illa om finnar.
Även om jag har en bror sedan tidigare så kände jag en viss saknad av något mer. Alla andra turchar har flera syskon, jag bara 1? Ok min mamma är svensk men vad fan? Tänk på barnbidraget vi gått miste om.
För ca ett år sedan hände samma sak.
Jag var i sällskap med en massa människor, diskuterade runt ett bord med mycket aktivitet i en stimmig lokal.
Jag hör de två efterlängtade orden:
"Håll in"
Ler och säger "syn".
Då kommer det.
"Varför BRURSHAN?"
Jag stelnade till. Tittade upp, in i ögonen på en Chewbacca light, kände en varm härlig känsla i magen och fick fram ett osäkert "Va sa du?"
"Varför brurshan? Jak har hasss brurshan".
Jag ställde mig upp och log, han sade det igen. 2 ggr, tänkte jag, det måste vara min bror.
"Hur länge har du vetat", frågade jag?
"Warshågodd" sa han och slängde upp sina kort. Jag brydde mig inte om det, jag var så inne i tanken att jag hade en bror. Jag blev tårögd.
Folk runt omkring märkte att jag blev känslosam och försökte trösta mig men jag var så glad, så lycklig att jag ville brista ut i ett Ronjaskrik men jag dämpade mig. Man vill ju inte skämma ut sig eller bli utslängd.
"Vad heter du", harklade jag fram med gråten i halsen.
Plötsligt hör jag "Kurt tak". Jag tittade på ryskan i röd väst med öppen mun och fick fram ett "Kurt?"
Varg på turkiska, en jägare alltså. En ensamvarg från turkiska stäppen. Hårdhudad, tuff och seg turk.
En riktig skitig turk. Uppfödd på bark, vatten och blod från får. Hardcore.
Min bror.
Jag sa mitt namn och nickade mot honom.
"KURT TAK" sa ryskan igen.
Ja, jag hörde men hann inte reagera förrän hon vände upp mina kort och ett sus gick igenom åskådarna som nu hade blivit fler än de som satt vid bordet. Folk från andra bord stod runt vårt och började skratta.
Skratta högt, dessutom.
Jag hörde skramlet av marker dras mot mitt håll och förstod absolut ingenting.
Kurt, min bror, blev röd i ansiktet och började svära på ett icke turkiskt språk.
Jag blev förvånad, turkar älskar att svära på sitt språk. Här kom det fram rotvältska á la piratspråk blandat med salivkaskader.
Hans leende mot mig blev utbytt till ett hatiskt nästan mordiskt uttryck. Han reste på sig och började gå bort allt eftersom piratspråket blev märkligare och märkligare. Han gestikulerade till höger och vänster, stannade upp vände sig om. Gav mig en blick och började mundiarrén igen.
Jag satte mig håglöst på stolen, allt eftersom ryggdunkningarna ökade fick jag fram "ha sa att vi var bröder, att vi var släkt"...."han ljög".
Till och med ryskan, dealer på CC, som inte fått stock sedan Stalintiden log och då förstod jag att situationen var uppkommen på grund av ett missförstånd från min sida.
Ett linguistiskt missförstånd. Baksidan av det mångkulturella. SFI i sitt esse.
Men från hans sida. Kallt, beräkneligt. Åratal av förarbete just för den stunden. Keyser Söze style.
Jag kände mig lurad. Jag hade blivit duperad att tro att vi var bröder. Han hade hittat min svaga punkt och ville trycka ner mig, göra mig psykiskt illa. Förnedra mig. Ta mina pengar.
Det kommer inte att hända igen, folk har försökt med brurshan tricket varje gång efter den här incidenten men jag går inte på samma nit en gång till. Aldrig. Jag är inte så jävla dum. Jag är inte 100% turk. Vad trur dy?
Mina hålkort? My fav - 74 off, floppade stegen och lät min syrianska-wanna-luras-att-jag-är-din-bror-fisk tro att hans hasss ledde.
Slowroll, en avancerad sådan?
Nej. Inte för stunden.
Nu efteråt? Ja. Det kändes jävligt nice.
Brurshan!
Pappa hade spridit turkiskheten här och där. Han sa " det kan komma flera".. LOL.
Hade höga förväntningar på att träffa en syster. Halv eller hel - spelar boll. En syster!
Jag ville att hon skulle känna sig hemma, engagerade mig, köpte finska pinnar och hällde vodka i en dunk. Bara för henne. Pluggade lite finska genom att kolla på Mumintrollet så jag kunde förstå vad hon skulle snacka om.
Hon kom, hon sa päivä, hon gick. Antiklimax så in i helvete.
Det satte sina spår kan jag säga. Jag blev känslokall, visade mig aldrig svag, gav aldrig efter och började tycka illa om finnar.
Även om jag har en bror sedan tidigare så kände jag en viss saknad av något mer. Alla andra turchar har flera syskon, jag bara 1? Ok min mamma är svensk men vad fan? Tänk på barnbidraget vi gått miste om.
För ca ett år sedan hände samma sak.
Jag var i sällskap med en massa människor, diskuterade runt ett bord med mycket aktivitet i en stimmig lokal.
Jag hör de två efterlängtade orden:
"Håll in"
Ler och säger "syn".
Då kommer det.
"Varför BRURSHAN?"
Jag stelnade till. Tittade upp, in i ögonen på en Chewbacca light, kände en varm härlig känsla i magen och fick fram ett osäkert "Va sa du?"
"Varför brurshan? Jak har hasss brurshan".
Jag ställde mig upp och log, han sade det igen. 2 ggr, tänkte jag, det måste vara min bror.
"Hur länge har du vetat", frågade jag?
"Warshågodd" sa han och slängde upp sina kort. Jag brydde mig inte om det, jag var så inne i tanken att jag hade en bror. Jag blev tårögd.
Folk runt omkring märkte att jag blev känslosam och försökte trösta mig men jag var så glad, så lycklig att jag ville brista ut i ett Ronjaskrik men jag dämpade mig. Man vill ju inte skämma ut sig eller bli utslängd.
"Vad heter du", harklade jag fram med gråten i halsen.
Plötsligt hör jag "Kurt tak". Jag tittade på ryskan i röd väst med öppen mun och fick fram ett "Kurt?"
Varg på turkiska, en jägare alltså. En ensamvarg från turkiska stäppen. Hårdhudad, tuff och seg turk.
En riktig skitig turk. Uppfödd på bark, vatten och blod från får. Hardcore.
Min bror.
Jag sa mitt namn och nickade mot honom.
"KURT TAK" sa ryskan igen.
Ja, jag hörde men hann inte reagera förrän hon vände upp mina kort och ett sus gick igenom åskådarna som nu hade blivit fler än de som satt vid bordet. Folk från andra bord stod runt vårt och började skratta.
Skratta högt, dessutom.
Jag hörde skramlet av marker dras mot mitt håll och förstod absolut ingenting.
Kurt, min bror, blev röd i ansiktet och började svära på ett icke turkiskt språk.
Jag blev förvånad, turkar älskar att svära på sitt språk. Här kom det fram rotvältska á la piratspråk blandat med salivkaskader.
Hans leende mot mig blev utbytt till ett hatiskt nästan mordiskt uttryck. Han reste på sig och började gå bort allt eftersom piratspråket blev märkligare och märkligare. Han gestikulerade till höger och vänster, stannade upp vände sig om. Gav mig en blick och började mundiarrén igen.
Jag satte mig håglöst på stolen, allt eftersom ryggdunkningarna ökade fick jag fram "ha sa att vi var bröder, att vi var släkt"...."han ljög".
Till och med ryskan, dealer på CC, som inte fått stock sedan Stalintiden log och då förstod jag att situationen var uppkommen på grund av ett missförstånd från min sida.
Ett linguistiskt missförstånd. Baksidan av det mångkulturella. SFI i sitt esse.
Men från hans sida. Kallt, beräkneligt. Åratal av förarbete just för den stunden. Keyser Söze style.
Jag kände mig lurad. Jag hade blivit duperad att tro att vi var bröder. Han hade hittat min svaga punkt och ville trycka ner mig, göra mig psykiskt illa. Förnedra mig. Ta mina pengar.
Det kommer inte att hända igen, folk har försökt med brurshan tricket varje gång efter den här incidenten men jag går inte på samma nit en gång till. Aldrig. Jag är inte så jävla dum. Jag är inte 100% turk. Vad trur dy?
Mina hålkort? My fav - 74 off, floppade stegen och lät min syrianska-wanna-luras-att-jag-är-din-bror-fisk tro att hans hasss ledde.
Slowroll, en avancerad sådan?
Nej. Inte för stunden.
Nu efteråt? Ja. Det kändes jävligt nice.
Brurshan!
Kommentarer
Trackback
